spec bebop

Det är så mycket i huvudet.

1. När jag skulle försöka ta mig förbi ett litet barn (runt 6 år) idag märkte han mig givetvis inte (jag minns) så hans mamma försökte få honom ur vägen för mig:
"Akta dig för damen nu".
Jag stirrade förskräckt på henne men hon bara log som om hon gjort mig världens tjänst.
Jag hade på mig mina slafsiga obekväma undgomsbyxor. Damen? WTF?

2. När vi kom till pappa tittade han besviket på mig, men jag kände mig lite besviken på honom också så jag sade bara "Det var inte därför jag kom hit" och han accepterade det för tillfället och tog inte upp det igen. Jag tyckte om att träffa honom men jag väntar lite spänt på att han ska ta upp det igen. Jag är glad att jag stod på mig och inte satt och lyssnade medan ledsenheten bubblade upp i mig, som jag brukar.

3. Tittade igenom bilderna jag tagit under kvällen, digitalkameror har en sällsynt förmåga att spöka när man inte kan hantera dem och på många av bilderna är de rörliga objekten så tunna och flyktiga att det känns som att de inte är där. Fick en sådan sorgsen känsla av att se min familj reduceras så. Som om de redan försvunnit (gud förbjude). Jag har inte tänkt så tidigare, jag brukar mest tycka det är en fascinerande effekt, men jag vet inte, jag är stressad och gråtmild och lyssnar på Yo La Tengo och det blir ju bara så ibland.