Sjukt fina melankoliska känslan. Lyssnar på the Nerves och tänker på svunna tider, samma tidpunkt han skrev om. Var inte så betydelsefull då som jag trodde, känner mig inte så förvånad men kanske sviken. Visste att jag inte betydde något, trots alla dessa jävla ord.
Låten får mig nästan att gråta, men bara nästan. Det ligger bakom ögonlocken men jag känner inget känslomässigt behov. Det är skönt att slippa, att istället känna ledsenhet och ekande tomhet. Jag har någon i hjärtat nu, någon bofast på livstid. Jag behöver inte göra mentala utflykter i det förflutna, men ibland kan jag inte låta bli. Jag saknar inte dåtiden. Det var så mycket ovisst och så mycket spännande, men jag har alltid föredragit den stillsamma tryggheten. Sådan är jag.
(It's good to hear your voice, you know it's been so long)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar