Jag märkte inte mycket av den beryktade stormen, i alla fall inte mer än att sovrumsfönstret gnisslade och jag tvingade upp S för att stänga det. Har inget minne av när han kom hem igår, känns förvånande, men å andra sidan hade jag varit uppe gott och väl ett och ett halvt dygn och var ganska död när jag väl lyckades somna (ja, jag hade svårt med det, det var väl för tomt hemma).
Nu angstar jag över hemtentan jag ska lämna in om lite drygt 13½ timme. Har inte börjat skriva den än. Ungefär fyra sidor, det borde jag väl ändå klara även om jag inte känner mitt källmaterial så bra. Jag är optimistisk just nu, får se om jag börjat gråta blod om några timmar. S lovar att stanna uppe med mig som moraliskt stöd och det är kanske allt jag behöver.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar